Idag var det den allra första riktiga vårdagen och jag grät ... Det kom över mig som ett snabbtåg i 300km/h.
Närstående förlorade sitt barn efter en "normal" graviditet, när lyckan skall vara som störst efter 3 veckors överburenhet, vid förlossningen, totalt kaos, tystnad, stillhet och marmor. Den lilla var så fin, så vacker, så vit, så len, så kall ... som marmor. En vild skulpterad ängel av vitaste marmor... Det gör mig så ont och i omgångar slår det mig med sådan kraft att jag bara kan lägga mig ner och gråta. Det är som att kärleken till mitt egna barn, tron om att min vilja förändrar och räddar världen samt styrkan att vara stark och praktisk när andra inte är det, förträngt det äkta avgrundsdjupa okända, skrämmande, känslosamma stormögat jag också skall falla , skrika & fäkta i. När jag la ned gardet, vapnet och skölden då kom hon, den lilla och så hjärtsnörpen ... när jag slappnade av.
När jag fått bekräftat att de klarar att gå vidare, att de skall försöka igen, att de får all hjälp möjlig då kom min andningssvårighet då knöt sig mitt hjärta. Vad gjorde jag exakt just då, vilka bilder kommer i mitt huvud om vad de gick igenom, hur håller man en ängel, hur lämnar man henne ifrån sig, hur stänger man kylrummet om en sådan liten, hur kan man obducera ett nyfött barn, hur lämnar man henne ensam, hur klarar man av att trycka på knappen vid kremering, hur, hur, hur lämnar man sitt barn ifrån sig, varför, varför, varför fick inte detta lilla liv finnas till, varför, varför, varför skulle hon tas ifrån dem i absolut sista sista sista stund ... efter all denna längtan och kärlek.
Alla ni som burit ett barn inom er, denna underbara känsla om liv, värme och nyfikenhet på detta lilla efterlängtade livet och vem det är. Overkligt så overkligt men ändå så verklig så sann så vacker ... Jag är glad och tacksam att jag fick träffa henne, mjukt fick värma hennes marmorkalla hud och beundra denna Vilda
...men det gör mig så förbannat ont ... och jag gråter...
Jag kramar Néa och jag somnar bredvid henne. Jag luktar på hennes värme och jag somnar till hennes andetag. Jag älskar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej vännen,
Ja, ibland undrar man verkligen VARFÖR? Ibland är livet så jävla orättvist. I de mörkaste stunderna funderar jag mycket på vad min äldsta syster, som tror mycket på guds godhet, anser, om att det måste finnas en mörk makt också. Hon håller fast vid att "Gud är ljus och inget mörker finns i honom". Jag vill också tro att det är så.
Skicka en kommentar